Välkommen hit till mitt lilla krypin. Här huserar jag med min mobilkamera i högsta hugg. Numera domineras bloggen av våra två pojkar men lite då och då dyker det upp annat som händer i mitt liv och som rör sig i mitt huvud. Ha så roligt, det försöker jag i alla fall!
Så att ni ser att vi fortfarande är hemma. Peter har snart fått upp alla dörrarna fast just nu svär han mest. Ikea och elfa slåss om samma skruvhål så han får inte riktigt till det som vi vill ha det.
Det är alltid lite nervöst att sätta sticksågen i bänkskivan för att göra hål till vasken. Men vi har mätt och klurat ett tag nu så det SKA inte bli fel.
Ärtan har fortfarande inte börjat visa några som helst tecken på att vilja komma ut och visa upp sig. Jag fortsätter att floffa runt här hemma och njuta av livet så länge.
Taskivorna ska upp och lite el till taklamporna ska fram, med lite tur hinner han foga golvet också. Min roll i det hela? Glada tillrop, fika och lunchservering och så får jag hjälpa till att hålla och skruva någon enstaka gång när det behövs ett par extra händer. Något frustrerande att inte kunna hjälpa till som vanligt, men Peter är jätteduktig.
Jag sorterar papper från kontoret. Ohyggligt tråkigt. Och lyssnar på radiosporten blandat med tjutet från kakelskäraren. Men det verkar inte heller hjälpa...
Mycket pyssel med plattorna runt golvbrunnen. Och sen ska alla plattorna till sockeln skäras till, hoppas att grannarna uppskattar ljudet från kakelskäraren...
Det svåra är att välja mellan att läsa en bok i solen eller kolla på tennisfinalen. Har blivit lite av varje än så länge. Plus en tupplur. Och fortfarande inga tecken på att Ärtan börjar bli sugen på att flytta ut i världen.
Lite ostfyllda jalapenos att lägga ovanpå och sen var vi sprättmätta och mycket nöjda med vår provsmakning. Inga missar i år, alla rätterna som vi provade kan rekommenderas och allt utom poppers hittar man på Gustav. Vill man prova poppers får man gå nästan ända ner till stortorget. Men det är det värt!
En riktig gummitarzan. När vi stod här och snackade blåste det inte så våldsamt mycket, men SEN tog det i. Så mycket att Palle fick växla ner till ett mindre segel och Peter fick hålla i kepsen.